SSE Airtricity Dublin City Marathon. SAS wings awardee Clive Hathaway Travis zombie apocalypse

Eamon McClean RIP

Ett tag efter att Sinn Féin hade gett mig Kevin Lynch-märket (se föregående avsnitt) begav jag mig till Dublin för att springa 2015 SSE Airtricity marathon för Speedwell Trust, en av mina välgörenhetsorganisationer för böcker. Jag räknade med att jag kunde göra en livstid pb och slå min tid i Flora London marathon 15 år tidigare, eftersom jag hade hört att Dublin hade en snabb bana.

 

På tävlingsdagen gick jag till starten från Clarence Hotel där jag bodde (ägs av 2 av U2-killarna jag hörde). Värmde upp riktigt försiktigt som hade haft en vadskada och gav sig iväg. Det var killar med heliumballonger fästa som sa när de skulle springa på ballongen. Jag behövde slå 4:47 så satte iväg bakom  4:45 kap.

 

Efter några mil kände jag skarp smärta i bröstet men var bara glad att det inte var min vad och fortsatte! Publiken runt banan var absolut mental och hejade på varje löpare som om de vore det

Zombie Apocalypse välgörenhet maratonlöpare

personliga vänner. En sa till och med "Kom igen Speedwell" till mig! Jag gick så bra under den första halvan av loppet att det slutade med att jag följde efter 4:30-ballongen! Jag hade inte sprungit mer än 3 timmar på träningen så visste att det skulle bli tufft och visst, under de sista milen kom ballongen 4:30 ikapp mig och gick förbi så det var med stor lättnad att jag inte bara hade misslyckats på grund av skada men slog också min livstids-PB med cirka 5 minuter!

 

Jag var förstås väldigt trött vid målgången men var mycket piggare under mina år än jag hade varit 15 år tidigare men hade inte tänkt på att behöva ta mig kall och trött tillbaka till hotellet och gick vilse! Inte bara det, utan en ung dam som närmade sig mig på trottoaren såg förskräckt ut och jag kunde inte se varför! Kom till hotellet till slut och receptionisten gav mig ett gratulationskort att presentera i baren för att få en gratis pint Guinness. Hon frågade mig sedan om jag behövde en ambulans och jag frågade varför och hon pekade på mitt blodiga bröst! Säkerhetsnålarna som höll mitt nummer på hade nästan klippt av båda bröstvårtorna! Nu förstod jag varför tjejen på gatan såg så chockad ut. Problemet nu var att Eamon McClean välsignade honom istället för att tillbringa oktobersemestern med sin familj hade kört hela vägen från Dungannon till Dublin bara för att träffa mig efter loppet och min telefon var död från att ta mig fram. Så jag rusade upp till mitt rum, kopplade in den, tog en dusch och ringde Eamon och var orolig för att han undrade var i hela världen jag var.

 

Snart var han på hotellet och det var fantastiskt att se honom och vi fick en trevlig pratstund. Han sa att jag om någonsin skulle komma förbi välgörenhetsorganisationen för att se vad de gjorde med pengarna. Någon gång senare fick jag ytterligare en dags arbete i Belfast, berättade för Eamon, och nästa dag efter att jag hade gjort jobbet åkte jag iväg på bussen till Dungannon. Kvällen innan tog jag några drinkar i Kelly's Cellars, Belfast, och när jag hörde Fleetwood Mac sjunga "Don't stop thinking about tomorrow" undrade jag om Eamon skulle vilja att jag skulle hålla ett tal på skolan jag besökte nästa dag där Speedwell-verkstaden låg så hade skrivit ett litet tal och mejlat det till honom men han svarade inte.

 

Hur som helst nästa dag hämtade Eamon mig från busstationen i Dungannon och tog mig direkt till Windmill Integrated Primary School som var värd för St Mary's Cabragh för workshopen. Barnen var lite yngre än jag  inbillade. De blandade alla barn på måfå på alla bord i hallen så att varje bord hade elever från båda sidor av samhället och varje bord hade ett "stadigt handspel"-kit som de skulle sätta ihop sinsemellan. Jag upptäckte nu att jag hade en roll som lärarassistent! Så jag frågade en ung flicka vad det hette som fick ljuset att tändas i spelet och hon svarade korrekt "el" och bekräftade att hon hade rätt tänkte jag, där har jag lärt mig lite.

 

När alla spel hade gjorts och noggrant testats meddelade Eamon att de hade en speciell gäst närvarande, nämligen mig och utan någon som helst förvarning sa till dem att jag hade ett tal att hålla. Så jag fick lätt panik och gav mig iväg med mitt tal. Jag sa det till barnen när jag  var några dagar gammal en stor man  president Kennedy hade meddelat att Amerika skulle sätta en man på månen i slutet av årtiondet. Jag sa då till dem att 8  år senare lät mamma och pappa mig vara uppe till nästan 04:00 för att se den första mannen på månen och jag somnade och missade det! Jag sa sedan det med långfredagsavtalet (frågar  om någon hade hört talas om det och ett fåtal såg sig omkring och fåraktigt räckte upp händerna) hade dessa öar valt fredens väg, en uppgift lika svår som att sätta en man på månen, och de hade nu den chansen. nu jag  hade märkt att hallen hade massor av barnens konstverk på väggarna och,  måhända,  det verkade vara ett tema för rymdresor så i detta ögonblick pekade jag på en speciell bild där det stod "Reach for the Stars" på den med massor av raketer som gick av och alla barn i rummet vände på huvudet för att titta på den displayen och jag insåg hur kraftfull lärarens position var från första hand!

 

Efter bilder tog Eamon mig till museet vid Hill of the O'Neills som lärde mig om delen av "Plantations" i Ulsters historia, folks huvuden som används som fotbollar,  och jag träffade Liz Weir "berättare och författare". Han tog mig sedan för att se den provisoriska IRA East (tror jag) Tyrone Brigades martyrmålning före lunch. Jag har inget foto på mig där och vet inte om det finns någon; Eamon kanske trodde att jag inte skulle gilla en, men jag hade inte haft något emot det.

På lunchen bjöds jag på stekpotatis: "Ja tack" sedan färskpotatis "Ja tack" igen och till sist sauterad potatis och det verkade trögt att inte ha några sådana också! Jag frågade Eamon hur mycket verkstaden hade kostat att sätta på. Jag glömmer den exakta siffran han gav mig men jag tror att han sa mindre än  £200. Nästa Eamon tog mig till Speedwell Trust HQ som var underbart det hade en enorm känsla av kreativitet om platsen, mycket frisk faktiskt och vi hade check-ceremonin för min löpning. Jag kunde inte tro hur mycket jag hade samlat in inklusive

Clive Hathaway Travis pic with Speedwell Trust crew

från många människor i Irland som jag aldrig hade hört talas om. Sa hejdå till Speedwell-teamet (se bild Eamon 2:a höger) och sedan åkte vi för att träffa Eamons pappa Paddy-Joe McClean. Paddy-Joe var en av de "huvklädda männen" som utsattes för förbättrade förhörstekniker av oss i början av 70-talet, jag hade läst John McGuffins bok om det Guinea  Grisar.  Jag frågade Paddy-Joe  hur skulle jag kunna be om ursäkt och han försäkrade mig vänligt att det inte behövdes det var länge sedan även om resten av de huvklädda männen stämmer oss och jag klandrar dem inte från vad jag läste (deras  advokat är Amal Clooney). Jag gav Paddy-Joe ett signerat exemplar av min bok (se bild på mig med honom och hans fru Annie)

Därefter tog Eamon mig till Ballygawleys bussbombminnesmärke och pekade ut för mig var IRA-mannen hade släppt bomben ifrån. Denna attack var den 2:a dödligaste  en som IRA utförde på våra styrkor  under besvären. Det jag märkte vid minnesmärket var både att minnesmärket inte hade vandaliserats på något sätt och att det inte förekom några respektlösa ljud från förbipasserande bilar.

Lite av en faux pas av att jag glömmer att ta av mig hatten! (se bild). På minnesmärket stod det:

 

           Till minne av

         20 augusti 1988

Privat Jayson Burfitt (19)

Menig Blair Edgar Morris Bishop (19)

Menig Alexander Stephen Lewis (18)

Menig Stephen James Wilkinson (18)

Privat Peter Lloyd Bullock (21)

Menig Richard Greener (21)

Privat Mark Norsworthy (18)

Privat Jason Spencer Winter (19)

även om jag har lagt till deras åldrar. 28 andra skadades.

Clive Hathaway Travis presenting copy of Looking for Prince Charle's Dog to "hooded man" Paddy-Joe McClean and wife Annie
Clive Hathaway Travis inspecting Ballygawley bus bomb memorial

Nu var pressen verkligen på mig. Eamon hade varnat mig i Dublin och nu igen att om jag bar mina märken på vissa ställen så skulle jag ha en seriös förklaring att göra. Den här webbplatsen, och min bok, är förmodligen det. Jag hade bett honom att köra mig till Dungiven där mitt uppdrag var att köpa en Kevin Lynch's Hurling Club-tröja. Eamon trodde att det var mycket osannolikt att jag skulle kunna få en. För att vara ärlig var jag bara lite mindre än att skita mig själv när vi anlände till Dungiven. Det kanske hade varit mindre stressigt om jag bara hade bett Ollie Lynch att vara min fixare men på något sätt verkade det som fusk och jag antar att jag ville bevisa att jag förtjänade mina SAS-vingar så hade bara sagt till en SAS-kille (Rob Paxman) att jag skulle åka så, är du som, jag var en spion. Men jag var inte dum: andligt sett trodde jag att Kevin Lynch, all medveten om min historia, skulle vaka över mig i Dungiven. Så Eamon tog mig till närmaste pub i stan för att fråga var mitt b&b var och mitt täcke sprängdes på mindre än en minut efter lite Tyrone/Derry GAA-skämt ("Gå tillbaka till Tyrone!") när Eamon sa att de hade en vän från Bedford och de sa att de kände någon i Bedford, det är Ollie Lynch som de berättade för och där var jag. Sedan gick Eamon och jag var helt ensam i Dungiven! Mig! En brittisk offentlig skola och Church of England trosskola utbildad royalist, medlem av det konservativa partiet och Artists' Rifles Clubhouse med en utmärkelse från vice premiärministern för Hennes Majestäts regering och bär Special Air Service-vingar!

 

Så efter att ha lämnat mina grejer på b&b gick jag tillbaka till puben (McReynolds bar) och frågade bartendern om han visste hur jag kunde köpa en Kevin Lynch's Hurling klubbtröja och han sa "Där är din man!"  och en mycket lång och gruff man kom fram och sa "Jag är grundaren av Kevin Lynch's Hurling Club". Som ni förstår höll jag fortfarande på att göra mig skit när jag bar mina SAS-vingar såklart med Kevins märke och nu skakade han min hand. Nu  någon vecka tidigare hade jag övernattat på min klubb för första gången, Artists' Rifles Clubhouse. Hade blivit grymt förbannad och efter att ha gått och lagt mig reste jag mig för att gå på toaletten för att pissa och i mörkret när jag var obekant med på övervåningen klev jag inte in i badrummet utan in i trappan och tumlade som i en tvättmaskin till botten och ur led. fingrar i min högra hand och mest i min vänstra. Tja, jag kunde inte så väl säga till den här killen förlåt att jag inte kan skaka din hand eftersom jag har fått varenda finger att falla nerför trappan på SAS skytteklubb ur led.  var tvungen att ta emot hans mycket fasta handslag som om inget var fel. Han sa nu till mig att gå till puben längs vägen och fråga i baren där så det här var vad jag gjorde efter en pint.

Jag köpte en pizza och åt den utomhus när jag såg den här statyn och inskriptionen.

Finvolatext.JPG
finvola.JPG

Jag läste vad det stod om Finvola och visste att det var dags att ta steget in i Arcade Bar.  Här är en bild jag tog på väggmålningen på krogen vid mitt senare besök. Jag gick in i baren och några killar var där och jag erbjöd dem en drink men de tackade nej så frågade bartendern om han visste hur jag kunde få tröjan och han gav mig ett nummer att ringa. Innan jag satte mig med min drink för att ringa samtalet hittade jag den lokala (och globala) stjärnan Cara Dillons handskrivna personligt signerade text till låten (Eddie Butchers I think) om Finvola, the Gem of the Roe (floden som rinner genom Dungiven) och jag kände mig glad och det fanns inget att frukta. Här sjunger hon det.

Jag hade en perfekt kväll i Arcade-baren och satt framför brasan och blev försiktigt förbannad när jag tänkte på beslutsamheten,  styrka och lidande hos en man som inte äter på 71 dagar för kärleken till sitt land. Jag ringde numret, samtalet verkade lite udda, kanske på grund av min accent och jag  samlade skjortan skulle föras till mitt b&b. I slutet av kvällen kom den unge bartendern fram och pratade med mig, och jag tror att jag visade honom mina märken fast jag bara pratade om Kevins, ni förstår. Innan jag gick gav jag honom mitt visitkort där det stod Hennes Majestät

arcadebar.JPG

Regeringens hjälte för mental hälsa. Jag gick för att gå tillbaka till mitt b&b och han kom springande efter mig och ropade "Clive!". Jag hade lämnat en låda med förbrukade patroner vid mitt bord (för min elektroniska cigarr). Fruktansvärt av mig, jag ber om ursäkt att du aldrig ska lämna ditt rökande skräp liggande.

Hur som helst kanske det är ett större mirakel att jag var uppe i tid till frukost  nästa dag än att ett vänligt par var där efter det för att sälja mig skjortan. Kan inte rekommendera hårt nog till någon annan på vår sida som vill vara med i fredsprocessen att ta en tur till Dungiven för att köpa tröjan.

MeKLshirt.JPG
Kevinshirtback.JPG