Ett tag efter att Sinn Féin hade gett mig Kevin Lynch-mÀrket (se föregÄende avsnitt) begav jag mig till Dublin för att springa 2015 SSE Airtricity marathon för Speedwell Trust, en av mina vÀlgörenhetsorganisationer för böcker. Jag rÀknade med att jag kunde göra en livstid pb och slÄ min tid i Flora London marathon 15 Är tidigare, eftersom jag hade hört att Dublin hade en snabb bana.
PÄ tÀvlingsdagen gick jag till starten frÄn Clarence Hotel dÀr jag bodde (Àgs av 2 av U2-killarna jag hörde). VÀrmde upp riktigt försiktigt som hade haft en vadskada och gav sig ivÀg. Det var killar med heliumballonger fÀsta som sa nÀr de skulle springa pÄ ballongen. Jag behövde slÄ 4:47 sÄ satte ivÀg bakom 4:45 kap.
Efter nÄgra mil kÀnde jag skarp smÀrta i bröstet men var bara glad att det inte var min vad och fortsatte! Publiken runt banan var absolut mental och hejade pÄ varje löpare som om de vore det
Zombie Apocalypse vÀlgörenhet maratonlöpare
personliga vÀnner. En sa till och med "Kom igen Speedwell" till mig! Jag gick sÄ bra under den första halvan av loppet att det slutade med att jag följde efter 4:30-ballongen! Jag hade inte sprungit mer Àn 3 timmar pÄ trÀningen sÄ visste att det skulle bli tufft och visst, under de sista milen kom ballongen 4:30 ikapp mig och gick förbi sÄ det var med stor lÀttnad att jag inte bara hade misslyckats pÄ grund av skada men slog ocksÄ min livstids-PB med cirka 5 minuter!
Jag var förstÄs vÀldigt trött vid mÄlgÄngen men var mycket piggare under mina Är Àn jag hade varit 15 Är tidigare men hade inte tÀnkt pÄ att behöva ta mig kall och trött tillbaka till hotellet och gick vilse! Inte bara det, utan en ung dam som nÀrmade sig mig pÄ trottoaren sÄg förskrÀckt ut och jag kunde inte se varför! Kom till hotellet till slut och receptionisten gav mig ett gratulationskort att presentera i baren för att fÄ en gratis pint Guinness. Hon frÄgade mig sedan om jag behövde en ambulans och jag frÄgade varför och hon pekade pÄ mitt blodiga bröst! SÀkerhetsnÄlarna som höll mitt nummer pÄ hade nÀstan klippt av bÄda bröstvÄrtorna! Nu förstod jag varför tjejen pÄ gatan sÄg sÄ chockad ut. Problemet nu var att Eamon McClean vÀlsignade honom istÀllet för att tillbringa oktobersemestern med sin familj hade kört hela vÀgen frÄn Dungannon till Dublin bara för att trÀffa mig efter loppet och min telefon var död frÄn att ta mig fram. SÄ jag rusade upp till mitt rum, kopplade in den, tog en dusch och ringde Eamon och var orolig för att han undrade var i hela vÀrlden jag var.
Snart var han pÄ hotellet och det var fantastiskt att se honom och vi fick en trevlig pratstund. Han sa att jag om nÄgonsin skulle komma förbi vÀlgörenhetsorganisationen för att se vad de gjorde med pengarna. NÄgon gÄng senare fick jag ytterligare en dags arbete i Belfast, berÀttade för Eamon, och nÀsta dag efter att jag hade gjort jobbet Äkte jag ivÀg pÄ bussen till Dungannon. KvÀllen innan tog jag nÄgra drinkar i Kelly's Cellars, Belfast, och nÀr jag hörde Fleetwood Mac sjunga "Don't stop thinking about tomorrow" undrade jag om Eamon skulle vilja att jag skulle hÄlla ett tal pÄ skolan jag besökte nÀsta dag dÀr Speedwell-verkstaden lÄg sÄ hade skrivit ett litet tal och mejlat det till honom men han svarade inte.
Hur som helst nÀsta dag hÀmtade Eamon mig frÄn busstationen i Dungannon och tog mig direkt till Windmill Integrated Primary School som var vÀrd för St Mary's Cabragh för workshopen. Barnen var lite yngre Àn jag inbillade. De blandade alla barn pÄ mÄfÄ pÄ alla bord i hallen sÄ att varje bord hade elever frÄn bÄda sidor av samhÀllet och varje bord hade ett "stadigt handspel"-kit som de skulle sÀtta ihop sinsemellan. Jag upptÀckte nu att jag hade en roll som lÀrarassistent! SÄ jag frÄgade en ung flicka vad det hette som fick ljuset att tÀndas i spelet och hon svarade korrekt "el" och bekrÀftade att hon hade rÀtt tÀnkte jag, dÀr har jag lÀrt mig lite.
NÀr alla spel hade gjorts och noggrant testats meddelade Eamon att de hade en speciell gÀst nÀrvarande, nÀmligen mig och utan nÄgon som helst förvarning sa till dem att jag hade ett tal att hÄlla. SÄ jag fick lÀtt panik och gav mig ivÀg med mitt tal. Jag sa det till barnen nÀr jag var nÄgra dagar gammal en stor man president Kennedy hade meddelat att Amerika skulle sÀtta en man pÄ mÄnen i slutet av Ärtiondet. Jag sa dÄ till dem att 8 Är senare lÀt mamma och pappa mig vara uppe till nÀstan 04:00 för att se den första mannen pÄ mÄnen och jag somnade och missade det! Jag sa sedan det med lÄngfredagsavtalet (frÄgar om nÄgon hade hört talas om det och ett fÄtal sÄg sig omkring och fÄraktigt rÀckte upp hÀnderna) hade dessa öar valt fredens vÀg, en uppgift lika svÄr som att sÀtta en man pÄ mÄnen, och de hade nu den chansen. nu jag hade mÀrkt att hallen hade massor av barnens konstverk pÄ vÀggarna och, mÄhÀnda, det verkade vara ett tema för rymdresor sÄ i detta ögonblick pekade jag pÄ en speciell bild dÀr det stod "Reach for the Stars" pÄ den med massor av raketer som gick av och alla barn i rummet vÀnde pÄ huvudet för att titta pÄ den displayen och jag insÄg hur kraftfull lÀrarens position var frÄn första hand!
Efter bilder tog Eamon mig till museet vid Hill of the O'Neills som lÀrde mig om delen av "Plantations" i Ulsters historia, folks huvuden som anvÀnds som fotbollar, och jag trÀffade Liz Weir "berÀttare och författare". Han tog mig sedan för att se den provisoriska IRA East (tror jag) Tyrone Brigades martyrmÄlning före lunch. Jag har inget foto pÄ mig dÀr och vet inte om det finns nÄgon; Eamon kanske trodde att jag inte skulle gilla en, men jag hade inte haft nÄgot emot det.
PÄ lunchen bjöds jag pÄ stekpotatis: "Ja tack" sedan fÀrskpotatis "Ja tack" igen och till sist sauterad potatis och det verkade trögt att inte ha nÄgra sÄdana ocksÄ! Jag frÄgade Eamon hur mycket verkstaden hade kostat att sÀtta pÄ. Jag glömmer den exakta siffran han gav mig men jag tror att han sa mindre Àn £200. NÀsta Eamon tog mig till Speedwell Trust HQ som var underbart det hade en enorm kÀnsla av kreativitet om platsen, mycket frisk faktiskt och vi hade check-ceremonin för min löpning. Jag kunde inte tro hur mycket jag hade samlat in inklusive
frÄn mÄnga mÀnniskor i Irland som jag aldrig hade hört talas om. Sa hejdÄ till Speedwell-teamet (se bild Eamon 2:a höger) och sedan Äkte vi för att trÀffa Eamons pappa Paddy-Joe McClean. Paddy-Joe var en av de "huvklÀdda mÀnnen" som utsattes för förbÀttrade förhörstekniker av oss i början av 70-talet, jag hade lÀst John McGuffins bok om det Guinea Grisar. Jag frÄgade Paddy-Joe hur skulle jag kunna be om ursÀkt och han försÀkrade mig vÀnligt att det inte behövdes det var lÀnge sedan Àven om resten av de huvklÀdda mÀnnen stÀmmer oss och jag klandrar dem inte frÄn vad jag lÀste (deras advokat Àr Amal Clooney). Jag gav Paddy-Joe ett signerat exemplar av min bok (se bild pÄ mig med honom och hans fru Annie)
DÀrefter tog Eamon mig till Ballygawleys bussbombminnesmÀrke och pekade ut för mig var IRA-mannen hade slÀppt bomben ifrÄn. Denna attack var den 2:a dödligaste en som IRA utförde pÄ vÄra styrkor under besvÀren. Det jag mÀrkte vid minnesmÀrket var bÄde att minnesmÀrket inte hade vandaliserats pÄ nÄgot sÀtt och att det inte förekom nÄgra respektlösa ljud frÄn förbipasserande bilar.
Lite av en faux pas av att jag glömmer att ta av mig hatten! (se bild). PÄ minnesmÀrket stod det:
Till minne av
â
20 augusti 1988
Privat Jayson Burfitt (19)
Menig Blair Edgar Morris Bishop (19)
Menig Alexander Stephen Lewis (18)
Menig Stephen James Wilkinson (18)
Privat Peter Lloyd Bullock (21)
Menig Richard Greener (21)
Privat Mark Norsworthy (18)
Privat Jason Spencer Winter (19)
â
Ă€ven om jag har lagt till deras Ă„ldrar. 28 andra skadades.
â
Nu var pressen verkligen pÄ mig. Eamon hade varnat mig i Dublin och nu igen att om jag bar mina mÀrken pÄ vissa stÀllen sÄ skulle jag ha en seriös förklaring att göra. Den hÀr webbplatsen, och min bok, Àr förmodligen det. Jag hade bett honom att köra mig till Dungiven dÀr mitt uppdrag var att köpa en Kevin Lynch's Hurling Club-tröja. Eamon trodde att det var mycket osannolikt att jag skulle kunna fÄ en. För att vara Àrlig var jag bara lite mindre Àn att skita mig sjÀlv nÀr vi anlÀnde till Dungiven. Det kanske hade varit mindre stressigt om jag bara hade bett Ollie Lynch att vara min fixare men pÄ nÄgot sÀtt verkade det som fusk och jag antar att jag ville bevisa att jag förtjÀnade mina SAS-vingar sÄ hade bara sagt till en SAS-kille (Rob Paxman) att jag skulle Äka sÄ, Àr du som, jag var en spion. Men jag var inte dum: andligt sett trodde jag att Kevin Lynch, all medveten om min historia, skulle vaka över mig i Dungiven. SÄ Eamon tog mig till nÀrmaste pub i stan för att frÄga var mitt b&b var och mitt tÀcke sprÀngdes pÄ mindre Àn en minut efter lite Tyrone/Derry GAA-skÀmt ("GÄ tillbaka till Tyrone!") nÀr Eamon sa att de hade en vÀn frÄn Bedford och de sa att de kÀnde nÄgon i Bedford, det Àr Ollie Lynch som de berÀttade för och dÀr var jag. Sedan gick Eamon och jag var helt ensam i Dungiven! Mig! En brittisk offentlig skola och Church of England trosskola utbildad royalist, medlem av det konservativa partiet och Artists' Rifles Clubhouse med en utmÀrkelse frÄn vice premiÀrministern för Hennes MajestÀts regering och bÀr Special Air Service-vingar!
SÄ efter att ha lÀmnat mina grejer pÄ b&b gick jag tillbaka till puben (McReynolds bar) och frÄgade bartendern om han visste hur jag kunde köpa en Kevin Lynch's Hurling klubbtröja och han sa "DÀr Àr din man!" och en mycket lÄng och gruff man kom fram och sa "Jag Àr grundaren av Kevin Lynch's Hurling Club". Som ni förstÄr höll jag fortfarande pÄ att göra mig skit nÀr jag bar mina SAS-vingar sÄklart med Kevins mÀrke och nu skakade han min hand. Nu nÄgon vecka tidigare hade jag övernattat pÄ min klubb för första gÄngen, Artists' Rifles Clubhouse. Hade blivit grymt förbannad och efter att ha gÄtt och lagt mig reste jag mig för att gÄ pÄ toaletten för att pissa och i mörkret nÀr jag var obekant med pÄ övervÄningen klev jag inte in i badrummet utan in i trappan och tumlade som i en tvÀttmaskin till botten och ur led. fingrar i min högra hand och mest i min vÀnstra. Tja, jag kunde inte sÄ vÀl sÀga till den hÀr killen förlÄt att jag inte kan skaka din hand eftersom jag har fÄtt varenda finger att falla nerför trappan pÄ SAS skytteklubb ur led. var tvungen att ta emot hans mycket fasta handslag som om inget var fel. Han sa nu till mig att gÄ till puben lÀngs vÀgen och frÄga i baren dÀr sÄ det hÀr var vad jag gjorde efter en pint.
â
Jag köpte en pizza och Ät den utomhus nÀr jag sÄg den hÀr statyn och inskriptionen.
Jag lÀste vad det stod om Finvola och visste att det var dags att ta steget in i Arcade Bar. HÀr Àr en bild jag tog pÄ vÀggmÄlningen pÄ krogen vid mitt senare besök. Jag gick in i baren och nÄgra killar var dÀr och jag erbjöd dem en drink men de tackade nej sÄ frÄgade bartendern om han visste hur jag kunde fÄ tröjan och han gav mig ett nummer att ringa. Innan jag satte mig med min drink för att ringa samtalet hittade jag den lokala (och globala) stjÀrnan Cara Dillons handskrivna personligt signerade text till lÄten (Eddie Butchers I think) om Finvola, the Gem of the Roe (floden som rinner genom Dungiven) och jag kÀnde mig glad och det fanns inget att frukta. HÀr sjunger hon det.
Jag hade en perfekt kvÀll i Arcade-baren och satt framför brasan och blev försiktigt förbannad nÀr jag tÀnkte pÄ beslutsamheten, styrka och lidande hos en man som inte Àter pÄ 71 dagar för kÀrleken till sitt land. Jag ringde numret, samtalet verkade lite udda, kanske pÄ grund av min accent och jag samlade skjortan skulle föras till mitt b&b. I slutet av kvÀllen kom den unge bartendern fram och pratade med mig, och jag tror att jag visade honom mina mÀrken fast jag bara pratade om Kevins, ni förstÄr. Innan jag gick gav jag honom mitt visitkort dÀr det stod Hennes MajestÀt
Regeringens hjÀlte för mental hÀlsa. Jag gick för att gÄ tillbaka till mitt b&b och han kom springande efter mig och ropade "Clive!". Jag hade lÀmnat en lÄda med förbrukade patroner vid mitt bord (för min elektroniska cigarr). FruktansvÀrt av mig, jag ber om ursÀkt att du aldrig ska lÀmna ditt rökande skrÀp liggande.
â
Hur som helst kanske det Àr ett större mirakel att jag var uppe i tid till frukost nÀsta dag Àn att ett vÀnligt par var dÀr efter det för att sÀlja mig skjortan. Kan inte rekommendera hÄrt nog till nÄgon annan pÄ vÄr sida som vill vara med i fredsprocessen att ta en tur till Dungiven för att köpa tröjan.
â
