top of page

FörhandsutlÄtanden: vad Àr det?

 

Följande Àr en uppsats som min psykiatriska sjuksköterska Alison Bass och jag gav 2004, det första professionella engagemanget jag hade som expertpatient. Jag har nu passerat 1200 engagemang.

​

A Reflection on the Use of Advance Statements in Clinical Practice: A Service User and Service Provider Perspective av Alison Bass CPN och Clive H Travis

​

Ett förhandsutlÄtande (Àven kÀnt som ett "förhandsdirektiv", "förhandsvÀgran" eller "levnadstestamente") Àr ett sÀtt att göra en persons Äsikt kÀnd om han eller hon skulle bli mentalt oförmögen att ge samtycke till behandling eller göra medvetna val om behandling, nÄgon gÄng i framtiden. LÀkare och vÄrdpersonal mÄste vanligtvis ta hÀnsyn till dessa önskemÄl (förhandsutlÄtanden). Det finns dock vissa villkor som mÄste uppfyllas innan ett förhandsdirektiv kan vara giltigt och det finns vissa grÀnser för vad en person kan styra - Mind 2004

​

British Medical Association har utvecklat en uppförandekod (BMA 1995) om förhandsdirektiv och förhandsutlÄtanden, vars anvÀndning har ökat under de senaste Ären och detta har vÀckt etiska och juridiska frÄgor i hela yrket. Koden tar ett praktiskt tillvÀgagÄngssÀtt och erkÀnner ett "begrÀnsat vÀrde" i anvÀndningen av förhandsdirektiv (avslag) och förhandsutlÄtanden (preferenser) i relation till behandlingen av Äterkommande episoder av psykisk ohÀlsa, sÀrskilt mot bakgrund av de överordnade befogenheterna hos Mental Health Act 1983 - BMA 2004

 

Hur gÀller förhandsutlÄtanden för anvÀndare och yrkesverksamma inom mentalvÄrden?

​

AnvĂ€ndningen av förhandsutlĂ„tanden inom mental hĂ€lsa föresprĂ„kades tydligt av NICE Guidelines for Schizophrenia (National Institute for Clinical Excellence 2002).  Riktlinjerna gav en kort beskrivning av vad ett "förhandsdirektiv" Ă€r och vad det kan vara till hjĂ€lp för att uppnĂ„. De gav dock inga rĂ„d om att ta fram dessa direktiv, Ă€ven om de pĂ„pekade att det fanns begrĂ€nsningar nĂ€r det gĂ€ller val av behandling och att lĂ€kare kanske inte följer direktivet av "medicinska skĂ€l". Som hĂ€lso- och sjukvĂ„rdspersonal som arbetar i samhĂ€llet kunde jag se potentialen i förhandsdirektivet i att göra det möjligt för tjĂ€nsteanvĂ€ndaren att kĂ€nna sig lyssnad pĂ„ och ha nĂ„got "val".  I början av 2003 var jag engagerad i utskrivningsplanering med en klient som fĂ„tt behandling för ett Ă„terfall i schizofreni. Den berörda mannen (som jag kommer att referera till som "H") hade blivit bekant med inlĂ€ggningar pĂ„ psykiatriska sjukhus och har en 10-Ă„rig historia av psykiska problem. Trots Ă„terkommande episoder av psykoser förblir H extremt vĂ€lartikulerad och intelligent. De erfarenheter som H hade av vĂ„rd och behandling av sina psykiska problem var negativa redan frĂ„n början. Hans behandling med medicin hade resulterat i plĂ„gsamma negativa biverkningar och han har nu tappat rĂ€kningen pĂ„ de olika typer av mediciner som han har ordinerats, vanligen enligt Mental Health Act, pĂ„ sjukhus. H kĂ€nde att han experimenterades med, inte i ett vanförestĂ€llningssammanhang, utan som ett resultat av att ha fĂ„tt sĂ„ mĂ„nga olika mediciner som behandling, som hade fĂ„tt honom att kĂ€nna sig, med hans ord, "deprimerad, upprörd, rastlös och ibland suicidal ". Han uttryckte misstro och öppet avsky mot psykiatrin. Denna ilska och skada förstorades avsevĂ€rt nĂ€r han blev sjuk. Efter varje inlĂ€ggning skulle H avbryta sin medicinering och dĂ€r började den lĂ„ngsamma obönhörliga glidningen mot nĂ€sta Ă„terfall. NĂ€r jag fick en bĂ€ttre förstĂ„else för sjukdomsupplevelsen ur H:s perspektiv började jag inse att för honom var det att vara "sjuk" att föredra framför att bli "behandlad för sjukdom". Efter att ha lĂ€st om dem i NICE-riktlinjerna introducerade jag möjligheten att anvĂ€nda ett förhandsdirektiv för H i diskussioner om förebyggande av Ă„terfall. Avsikten var att genom att ta upp frĂ„gan om sin rĂ€dsla för att fĂ„ utskriven medicin som gett oönskade biverkningar, att H skulle kĂ€nna sig lyssnad pĂ„, och genom att sĂ€kerstĂ€lla en effektiv fördelning av sina behandlingsönskemĂ„l, skulle dessa respekteras dĂ€r sĂ„ var möjligt. Dessa diskussioner ledde till ett mer positivt förhĂ„llningssĂ€tt till behandlingsalternativ, trots att det resulterande direktivet var ganska enkelt. Vid den hĂ€r tiden fanns det lite vĂ€gledning tillgĂ€nglig för mig om utformningen av ett förskottsutdrag. DĂ€rför följde jag de grundlĂ€ggande riktlinjerna frĂ„n Rethink (Rethink 2003). H var vid tidpunkten för sammanstĂ€llningen av förhandsutlĂ„tandet/direktivet behörig att fatta dessa beslut, men jag underlĂ€t att tillhandahĂ„lla formella bevis för detta. Det Ă€r inte absolut nödvĂ€ndigt att ha en vittnesunderskrift för ett förhandsutlĂ„tande, men i efterhand hade det varit tillrĂ„dligt för mig att ha gjort detta som sjukvĂ„rdspersonal, sĂ€rskilt med tanke pĂ„ att H har en lĂ„ng historia av Ă„terfall i sitt mentala tillstĂ„nd och episoder dĂ€r han inte har haft kompetens att fatta lĂ€mpliga beslut i sitt eget bĂ€sta. Det föreslogs ocksĂ„ av Rethink att sĂ„dana uttalanden bör utformas noggrant sĂ„ att dess villkor Ă€r tydliga och gör det uppenbart vilken behandling som vĂ€gras eller samtyckes till.  TyvĂ€rr gav den föredragna behandlingen ocksĂ„ nĂ„gra "oacceptabla biverkningar", nĂ€mligen akatisi och en period av depression, vilket var anledningen till att "H" hade avböjt att fortsĂ€tta med denna behandling frĂ„n maj. Ytterligare ett Ă„terfall intrĂ€ffade, mot slutet av 2003, och trots att de behandlades enligt mentalvĂ„rdslagen, som Ă„sidosĂ€tter ett förhandsdirektiv, var den behandling som föreskrivs den preferens som uttrycktes i förhandsbeskedet. Jag har senare insett behovet av att Ă„terbesöka förhandsutlĂ„tanden som en del av vĂ„rdplansgranskningar eller om behandlingspreferenser Ă€ndras; det Ă€r lĂ€mpligt att göra det sĂ„ lĂ€nge som individen Ă€r behörig att fatta dessa beslut. NĂ€r H:s insikt Ă„terkom till fullo i april 2004 gjorde det möjligt för honom att övervĂ€ga möjliga alternativa behandlingar för framtida Ă„terfallsepisoder, eftersom han Ă„terigen var tydlig med att nackdelarna med hans nuvarande behandling uppvĂ€gde fördelarna. Han avbröt denna behandling innan han skrevs ut. Genom att ge giltig och effektiv information till H om medicinering utifrĂ„n sina erfarenheter, undersökte han möjlig anvĂ€ndning av ett alternativt atypiskt antipsykotiskt medel och diskuterade Ă€ven detta med medpatienter pĂ„ avdelningen vid den tiden. Han lĂ€ste noggrant igenom informationsbroschyrerna och undersökte biverkningsprofiler. Planering av ansvarsfrihet innebar Ă„terigen anvĂ€ndningen av ett ytterligare förhandsdirektiv som ersatte det föregĂ„ende. (Utövare bör notera att det mĂ„ste göras klart pĂ„ det senaste förhandsutlĂ„tandet att det övertrĂ€der alla eller alla tidigare uttalanden) Den hĂ€r gĂ„ngen anvĂ€ndes ett format som producerats av Rethink, som omfattar frĂ„gor som Ă€r bredare Ă€n bara medicinpreferenser. Återigen ger det inte en underskrift av ett vittne. Trots att han inte skrevs ut utan medicin började H dĂ€refter, av egen vilja, Olanzapin för att undvika framtida Ă„terfall, nĂ„got han aldrig har gjort tidigare. AnvĂ€ndningen av ett förhandsbesked var inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt den enda anledningen till detta men jag anser att det spelade en vĂ€rdefull roll för att förĂ€ndra H:s upplevelse av psykvĂ„rden. Genom att se klienten som en auktoritet pĂ„ sin sjukdom, en kĂ€nsla som starkt föresprĂ„kas i anvĂ€ndningen av "The Tidal Model" (Buchanan-Barker 2004), och Ă„terfallsepisoder som en inlĂ€rningsmöjlighet, Ă€r det möjligt att i samarbete göra det möjligt för klienten att komma fram till sina egna slutsatser om sitt behov av behandling och att de ska utöva viss kontroll över vad det kan innebĂ€ra.

​

A service user perspective av Clive H Travis (patient H) juli 2004

Ingen ska underskatta hur lĂ„ngt en person kommer att gĂ„ för att undvika biverkningsrĂ€dslan av droger som skrivs ut mot schizofreni. För mig Ă€r det lĂ€tt att leva anonymt pĂ„ gatan i en annan del av landet det bĂ€sta alternativet till droger som Depixol (Ă€ven om jag har observerat att bara för att en medicin inte passar en patient kan den passa en annan).  Varje juridiskt dokument som minskar risken för att patienten ska terroriseras med dem kommer sannolikt att minska risken för att patienten ska fly, eller Ă€nnu vĂ€rre att begĂ„ sjĂ€lvmord. Jag tror att det Ă€r en viktig del av behandlingen, sĂ„ lĂ€nge du fĂ„r det rĂ€tt.

bottom of page