Kevin Lynch RIP

Ett av jobben jag har är som referentbedömare för Royal College of Psychiatrists. Jag har besökt en gissningsvis 60-80 psykiatriska avdelningar runt dessa öar som en del av deras avdelningsackrediteringsprocess. Jag lägger alltid fram mitt namn om det är fritt men när Belfast kom upp för några år sedan bad jag specifikt om att bli med i laget och blev det. Jag berättade för min bror (som då var chef för den lokala polisens underrättelseenhet) och han hade nyligen varit över för att se Bedford Blues spela Ulster i Anglo Irish Cup. Han sa åt mig att ringa Paddy Campbell på www.belfastblackcabtours.co.uk och ta en rundtur i staden. Paddy sa till mig att han skulle ta mig till båda sidor av stan och berätta båda sidor av historien. Detta gjorde han. Sedan bjöd han in mig att titta runt i Sinn Féin-butiken. Det var bara damen som serverade så jag sa till henne att jag kände Kevin Lynchs bror i Bedford där jag bor. Hon svarade inte, kanske förvånad med min engelska accent. På väg ut för att komma tillbaka i taxin frågade hon mig om jag menade hungerstrejkaren Kevin Lynch. Hon gav mig sedan två Kevin Lynch-märken. Jag insåg att detta var en diplomatisk incident men var säker på vad jag skulle göra: ta dem tillbaka till Bedford och 

Kevin Lynch INLA with Special Air Service wings in respect

Kevin Lynch-märket och Special Air Service-vingar på min keps. Kevin dog efter 71 dagar utan mat

fråga Kevins bror Ollie om tillåtelse att bära märket. Detta gjorde jag och han gav det. Hyresvärdens son lyssnade på vårt samtal och frågade mig hur mycket jag ville ha för 2:a märket men jag gav det såklart bara till honom. Jag ville bära märket eftersom biverkningarna tortyren som NHS hade utsatt mig för satte självmord i protest ständigt på agendan och egentligen skulle jag inte ha på mig märket förutsatt att nu jag hade tillstånd. När jag senare tilldelades SAS-vingar var det bäst att bära stiftbrickan under Kevins märke av respekt. Så Kevin kom ut på toppen av SAS den här gången!

Kevin Lynch photo
Photo of Kevin Lynch RIP's grave taken by Clive Hathaway Travis in Dungiven.

När jag väl hade fått officiellt tillstånd att bära Kevins märke och jag hade tilldelats Special Air Service-vingar, befann jag mig på ett annat Royal College of Psychiatrists-jobb i Belfast. Det verkade som om jag var där att det jag skulle göra var att besöka Dungiven, Kevins hemstad, med mina märken. Det är en historia i sig (se följande avsnitt). Men när jag återvände till Bedford frågade Kevins bror Ollie mig om jag hade besökt graven och det hade jag inte gjort. En tid senare fick jag återigen ett jobb i Belfast, så jag gjorde en ny resa till Dungiven och bodde hos Margaret och Jim McCloskey på Edenroe Guest House inom synhåll från graven. Vi har alla haft ett antal olämpliga händelser med obsequies under oroligheterna och jag hoppades kunna uppnå något bättre genom att visa min respekt vid graven. Kunde inte hitta graven först trots att den var den största på gravplatsen! Det betalades av folket i Dungiven. När jag hade hittat graven kände jag att 2 personer på kyrkogården var mycket medvetna om vad jag besökte. Tog av mig kepsen vänd mot graven, inte säker på vad jag skulle göra mer. Bestämde mig för att titta på graven samtidigt som jag koncentrerade mig på vad jag gjorde 1981 när de 10 hungerstrejkarna dog och när jag var 25 år som Kevin när han dog. Efter åh 20 minuters stirrande såg jag Kevin stiga upp ur graven som en sovande man, och sedan vakna upp och borsta ner sig innan han gick fram till mig och lade sin hand på min axel. I detta ögonblick upphörde hallucinationen eller besöket av vad det än var och jag märkte omedelbart att den andra av de två blomklasarna till höger hade lossnat av den starka vinden den dagen  eller något.  Så tappert, kände jag, klev jag upp på graven och tryckte tillbaka gummiproppen som gänget satt i i sin hållare. Kom på för mig senare att (se bild jag tog av graven) SAS blomsterarbetningsklass kanske tyckte att mina blomsterarbetningskunskaper befanns vara lite bristfälliga! Signerade kopior av det nya Kevin Lynch-porträttet av Robert Ballagh finns här:  www.kevinlynchs.com.

Nästa dag, eftersom Dungiven bara är en bussresa från staden Derry (eller Londonderry om du föredrar det av historiska skäl) tog jag bussen dit. Jag märkte att det var en långsammare "scenic route"-buss som gick genom Sperrinbergen och Parc, där Kevin och Ollie föddes så tog den istället. Med tanke på det faktum att jag redan 1994 hade bestämt mig för att ägna lite tid åt att tänka på frågan, och du kanske inte blir förvånad över att få veta att jag bestämde mig för att ägna bussresan åt att lyssna, återigen, från arkivet, till RTE 1-radioprogrammet söndag med Miriam där hon pratade med Gerald "Ollie" Lynch och bröderna till 2 andra hungerstrikers Raymond McCreesh och Francis Hughes. Showen slutade precis när bussen körde in i montern på Derry. Tro mig inte? Prova själv och jag kan varmt rekommendera pensionatet Edenroe i Dungiven där Margaret och Jim McCloskey kommer att ta hand om dig utmärkt!